|
|
|
|
|
|
|
|
  
I mars 2008 gav jag ut bloggboken "Drömskikt" via Vulkan. Att jag fick för mig att göra detta, berodde på att jag av en slump såg att Vulkan anordnade tävlingen "Årets Blok" (som jag fick lust att delta i, och som krävde en publicering). Bloggen som texterna
är hämtade från startades för övrigt i början av år 2007 eftersom jag då var i behov av att skriva snabbt, fritt och förutsättningslöst om någonting annat än verkligheten.
"Drömskikt" kan beskrivas som en spontan nattbok utan hämmande gränser. De dröminsvepta orden, meningarna och mellanrummen bjuder helt naturligt på absurd humor, självutlämnande
blottor och tänkvärdheter med psykologiska knorrar. Ingenting är för mycket eller för litet, för ytligt eller för djupt. Allting är precis lagom. För att få uttryckas.
Och du som läsare är fri att filtrera, symbolladda och utveckla läsintrycken hur du vill. I din vakenhet, men kanske också i din sömn.
Nedan följer några smakprov från "Drömskikt":
Den 2:a drömde jag...
...att allting var väldigt mycket enklare och renare. Att jag inte behövde
arbeta för att tjäna pengar för att kunna leva ett krångligt och smutsigt liv.
Det här enkla och rena passade mig alldeles utmärkt. Jag tyckte att det var
oöverträffat, och mådde snabbt oförskämt bra.
När jag gick på en mjuk, mintblå sandstrand intill ett vatten som var så
stort att det måste ha varit ett hav, hoppade en muskulös kvinna ner från
en palm som det växte uppfyllda önskningar i. Det visade sig vara Destinia,
som jag var förälskad i under gymnasietiden. Hon var klädd i ett rött
brottarlinne, och sa till mig att hon skulle följa mig vart jag än gick, och
att hon skulle uppmärksamma mig på allt det nya i den enkla och rena
världen.
Och hon höll verkligen sitt löfte. Hon följde mig hela tiden, under hela
drömmen. Hon såg på mig med jämna mellanrum, som om hon hela tiden
ville veta vart jag tittade. Och om jag tittade åt ”fel” håll, om det var
risk för att jag skulle missa något, så ropade hon åt mig. ”Titta där! Ser
du?” Och jag tittade åt det håll som hon för tillfället pekade, och på så
sätt såg jag oändligt mycket. Jag såg till exempel att det inte fanns någon
asfalt eller plast eller plåt, och jag såg att det fanns ganska få människor,
men förvånansvärt många av de där palmerna som det växte uppfyllda
önskningar i. De andra träden var också många, men växte inte rakt uppåt
som palmerna, utan slingrade sig liksom om varandra, som passionerade
ormar. Och det regnade precis hela tiden, men aldrig just där man själv
befann sig. Jag tror att regnet för det mesta höll sig ungefär 50 meter ifrån
mig och Destinia. Det ville helt enkelt inte regna på oss.
Destinia undrade vid ett tillfälle om jag inte kunde stanna hos henne för
alltid. Jag sa att jag gärna skulle vilja det, men att jag inte visste om jag
kunde. Jag vet ju inte när jag vaknar, om jag vaknar, förklarade jag. Destinia
sa då att hon alltid ville peka på saker och ting åt mig, så att jag
inte missade någonting, och att jag faktiskt kunde smuggla in henne i mitt
vakentillstånd genom att gömma henne i min tillfälliga glömska när jag
kände att drömskiktet började att ge vika.
Och som jag rotade i min glömskas alla skrymslen när jag hade vaknat
denna morgon…
Den 26:e drömde jag...
…att mitt eget mod, i form av en svartvit panter, jagade mig ut från stan
och igenom en skog och fram till en hamn och ut på en smal landtunga.
När jag väl stod där, vettskrämd, med ryggen mot vattnet, så stampade
den svartvita pantern i marken så att hela den yttre änden av landtungan
lossnade och drev ut till havs. Och eftersom jag befann mig på den änden
av landtungan, och eftersom den svartvita pantern, mitt mod, blev kvar
på den andra delen, så… kände jag mig ganska hopplöst panikslagen och
ensam och utlämnad och modlös. Och farten blev snart relativt hög, som
om markstycket drevs fram av en kraftfull motor. Och jag kunde inte göra
någonting alls, förutom att hålla mig för huvudet och skrika och vara ett
med den oönskade situationen.
Men efter några timmar var jag för trött i händerna för att hålla mig för
huvudet, för hes för att skrika och för luttrad för att vara panikslagen. Så
jag satte mig ner på en sten och käkade malört och fyrklöver istället. Och
denna sammansättning av föda måste ha haft lugnande egenskaper, för
med ens kände jag mig inte alls orolig längre, utan istället harmonisk och
trygg.
När jag hade hamnat på andra sidan av jordkuben (jordklotet var fyrkantigt
i den här drömmen) så saktade markstycket in och drev i land på en
mycket ljus plats med många blommande fruktträd. När jag hade tagit 17
steg på denna varmt trivsamma plats, så kröp det upp en massa korta och
smala människor från hålor i marken. De var påfallande vita och blonda,
och de bar alla blåa jeans och röda, kortärmade tröjor. Och alla sprang de
fram till mig och skrek ”bevisa!” allt vad de orkade. Så jag kände mig
liksom manad, och började därför att bevisa.
Jag bevisade att jag kunde stå på ett ben samtidigt som jag blundade. Jag
bevisade att jag kunde gapa riktigt stort. Jag bevisade att jag kunde skriva
mitt eget namn i sanden med hjälp av en pinne. Jag bevisade att jag kunde
klättra upp i en 123 meter hög tall och klia en havsörn under hakan. Jag
bevisade att jag kunde klara av ett fall på 123 meter. Jag bevisade att jag
kunde amputera en av de blåjeanskläddas ena ben med en slö fogsvans
utan att göra några pauser.
När jag hade bevisat i en vecka, så ställde de blåjeansklädda sig i en ring
runt mig och applåderade och visslade. Sedan kastade de småsten på mig,
samtidigt som de skrattade kärvänligt. Och därefter tog de tag i mig och
ledde mig tillbaka till markstycket som jag hade anlänt på. Och när jag
väl var på plats, så föste de ut markstycket till havs igen. Sedan vinkade
de, och sedan kröp de ner i sina hålor igen.
Efter att ha stärkt mig med malört och fyrklöver, så grävde jag upp en
rot med händerna och tillverkade av denna ett enkelt roder. På så sätt
kunde jag styra, och eftersom jag helt plötsligt hade en synnerligen god
orienteringsförmåga, så kunde jag utan större problem hitta tillbaka till
platsen från vilken min resa hade startat. Och jag drev in i hyfsat hög
fart mot land, så det nu beresta markstycket blev åter ett med den kvarvarande
landtungan vid själva sammanstötningen. Något omtumlad, men
rak i ryggen, gick jag själv sedan ut ur hamnen, igenom skogen, in i stan
och upp till min lägenhet.
När jag precis hade bryggt en kanna starkt kaffe, så ringde det på dörren.
Jag öppnade, och där stod den svartvita pantern. Den log stolt, och klappade
mig på axeln. Därefter öppnade den munnen på mig, och kravlade
sig ner genom min hals och la sig tillrätta i bröstkorgen. När jag en stund
senare drack mitt kaffe, så tyckte jag mig ana hur den svartvita pantern
spann belåtet.
Utdrag från en långdikt som löper längsmed vänstersidorna i "Drömskikt":
jag drömmer
vid sidan om
alla andra drömmar
i ett kontursvagt skikt
att jag fylls av mod
från givmilda erfarenheter
vulgära försvarsmekanismer
och blåögd vilja
att jag sedan
vänder mig om
möter de kamouflerade sanningarnas
krokiga demonblickar
och memorerar
de djupaste vilsemönstren
att jag befriar förståelsen
från sitt taggtrådade väntrum
lär mig att stava
till okej
och försiktigt spårar ur
enkelspåret
att jag därefter
åter vänder mig om
och går tillbaka
till idagen
men med en annan steglängd
en annan stegtyngd
och med ett bredare synfält
att jag i idagen
den som råkar råda
tar pulsen på
den växtvärkande medvetenheten
och sedan
lugnt förvissad
samlar ihop passande klokvirke
och bygger en språngbräda
med välriktande sviktegenskaper
Till toppen
|
|
 |
|  |
|
|
|
|
|
