Ulric Alstermark

Författare

Kategori: Spontaninlägg

Skriva bok tar tid

Att skriva skönlitteratur är att så i nuet för att eventuellt kunna skörda långt in i framtiden. I alla fall för oss som inte redan är kända författare. Skrivprocessen består av ett flertal stadier och tar mycket tid i anspråk, därefter kommer ansträngningarna med att försöka få ett förlag att anta manuset. På Ekström & Garays blogg finns nu ett inlägg som på komprimerat sätt beskriver hur lång och gropig vägen från idé till utgivet verk kan vara.

Annars? Jo, jag är oerhört glad för att ”Alla skulle bara veta” nu är tillgänglig för allmänheten. Vetskapen om att ett antal personer nu faktiskt läser min obskyra text gör mig nervös … men också tillfreds. Projektet är verkligen avslutat.

Men avslut får en att tänka på börjor.

Vad ska jag nu göra? Vilket/vilka projekt ska kickas igång? Well, en personlig diktsamling är påbörjad och det finns en ganska välfylld idébank till ett möjligt nytt prosaprojekt. Dock har jag ännu inte tagit ett regelrätt beslut om vilket skriv­projekt som jag ska fokusera strikt på härnäst.

Livet i sig självt. Ibland glöms det bort eller förträngs när man är upptagen med både lönejobb och privata projekt av kreativt slag. Men hädanefter hoppas jag kunna ägna mig något litet mer åt livet i sig självt. Se till så att en och annan förändring till det bättre kan bli verklighet. Till exempel flytta. Till exempel skaffa ett par katter. Till exempel … en hel del annat.

Jag ska fortsätta att skriva. Men jag ska också leva lite mer. Så är tanken.

Musiken är grammatiken

Att läsa igenom större sjok egen text är en besynnerlig syssla. Även i skrivandets stund kan man förstås glida över till rollen som nyfiken läsare, men att i efterhand slå sig till ro med en utskriven lunta och långsamt läsa igenom renodlar rollen som iakttagare. Det är att bli påmind, men också att upptäcka för första gången. Det är att lära känna karaktärer på nytt, hitta fler skikt i dem, det är att utan stopp följa parallella berättelsespår och notera medvetet skapade eller slumpartat (?) uppkomna beröringspunkter. Och det är, inte minst, att utforska språket i sig självt. Att utan fragmentets filter bli varse språkbehandlingen, både inbjudas till den och utsättas för den, lägga märke till detaljer och så småningom nå fram till helhetsintryck.

Själv lägger jag lättast märke till detaljer som väcker irritation. Det kan handla om inkonsekvens, att notera olika korrekta varianter av ett ord eller en fras. Både ”något” och ”någonting”, både ”här inne” och ”härinne”, ”blå” och ”blåa”. Det blir då läge för beslut, att göra ett val för att renodla och sedan öppna laptoppen och klicka på sök/ersätt. Men vilken sorts konsekvens ska det vara? undrar man med ens. Ska det till exempel vara ”något” överallt – eller bara i repliker … eller bara i kapitel där den ena av de tre huvudpersonerna är fokalisator? Efter svår ambivalens bestämmer man sig, söker/ersätter och … konstaterar att det likväl skulle ha passat bättre med den andra varianten just där. Men varför? Och efter bryderi kan det framgå att en viss mening exempelvis ljuder bättre i huvudet med tio stavelser än med sju.

Det är musiken som är grammatiken. Så skrev en kursare på Lunds universitets författarskola en gång till mig, i sin respons på en av mina texter. Och först ett tag därefter förstod jag hur perfekt träffande denna iakttagelse var. Jag har verkligen en benägenhet att överordna takt, rytm och melodi när jag skriver – på gott och ont. En mening kan vara färdig, grammatiskt korrekt och på pricken gestalta det önskade. Men då kan jag ändå ändra, byta ut ett innebördsmässigt klockrent ord mot ett som överensstämmer snäppet sämre. Bara för att meningen ska få ”rätt” antal stavelser, eller berikas med en skönljudande allitteration (eller för den delen ett abrupt missljud på lämpligt ställe). Denna benägenhet för musikaliskt företräde kan även påverka meningsbyggnad och interpunktion, genom alternativa nyanser i flera led till och med föra handlingen i annan riktning än den tänkta.

Så mullrar medvetenheten: eventuella läsare kommer att uppfatta karaktärerna på ett annat sätt, haka upp sig på andra detaljer och lyssna efter samklang mellan textens taktart och helt andra uppsättningar inre rytmer. Det som får en själv att le förnöjt, kan få andra att grina illa. Någon universell perfektion finns inte, och det går inte att ympa in preferenser åt alla upptänkbara läsare. Det gäller därmed … kanske att i större utsträckning låta saker och ting vara, läsa och observera men utan alltför många rödpennepauser. Det gäller nog också att våga sätta definitiv punkt – förr snarare än senare, eller åtminstone innan seendet blir till blint stirrande.

© 2020 Ulric Alstermark

Tema av Anders NorenUpp ↑