Tillbaka Texter som ingår i "Drömskikt": Den 26:e drömde jag... …att mitt eget mod, i form av en svartvit panter, jagade mig ut från stan och igenom en skog och fram till en hamn och ut på en smal landtunga. När jag väl stod där, vettskrämd, med ryggen mot vattnet, så stampade den svartvita pantern i marken så att hela den yttre änden av landtungan lossnade och drev ut till havs. Och eftersom jag befann mig på den änden av landtungan, och eftersom den svartvita pantern, mitt mod, blev kvar på den andra delen, så… kände jag mig ganska hopplöst panikslagen och ensam och utlämnad och modlös. Och farten blev snart relativt hög, som om markstycket drevs fram av en kraftfull motor. Och jag kunde inte göra någonting alls, förutom att hålla mig för huvudet och skrika och vara ett med den oönskade situationen. Men efter några timmar var jag för trött i händerna för att hålla mig för huvudet, för hes för att skrika och för luttrad för att vara panikslagen. Så jag satte mig ner på en sten och käkade malört och fyrklöver istället. Och denna sammansättning av föda måste ha haft lugnande egenskaper, för med ens kände jag mig inte alls orolig längre, utan istället harmonisk och trygg. När jag hade hamnat på andra sidan av jordkuben (jordklotet var fyrkantigt i den här drömmen) så saktade markstycket in och drev i land på en mycket ljus plats med många blommande fruktträd. När jag hade tagit 17 steg på denna varmt trivsamma plats, så kröp det upp en massa korta och smala människor från hålor i marken. De var påfallande vita och blonda, och de bar alla blåa jeans och röda, kortärmade tröjor. Och alla sprang de fram till mig och skrek ”bevisa!” allt vad de orkade. Så jag kände mig liksom manad, och började därför att bevisa. Jag bevisade att jag kunde stå på ett ben samtidigt som jag blundade. Jag bevisade att jag kunde gapa riktigt stort. Jag bevisade att jag kunde skriva mitt eget namn i sanden med hjälp av en pinne. Jag bevisade att jag kunde klättra upp i en 123 meter hög tall och klia en havsörn under hakan. Jag bevisade att jag kunde klara av ett fall på 123 meter. Jag bevisade att jag kunde amputera en av de blåjeanskläddas ena ben med en slö fogsvans utan att göra några pauser. När jag hade bevisat i en vecka, så ställde de blåjeansklädda sig i en ring runt mig och applåderade och visslade. Sedan kastade de småsten på mig, samtidigt som de skrattade kärvänligt. Och därefter tog de tag i mig och ledde mig tillbaka till markstycket som jag hade anlänt på. Och när jag väl var på plats, så föste de ut markstycket till havs igen. Sedan vinkade de, och sedan kröp de ner i sina hålor igen. Efter att ha stärkt mig med malört och fyrklöver, så grävde jag upp en rot med händerna och tillverkade av denna ett enkelt roder. På så sätt kunde jag styra, och eftersom jag helt plötsligt hade en synnerligen god orienteringsförmåga, så kunde jag utan större problem hitta tillbaka till platsen från vilken min resa hade startat. Och jag drev in i hyfsat hög fart mot land, så det nu beresta markstycket blev åter ett med den kvarvarande landtungan vid själva sammanstötningen. Något omtumlad, men rak i ryggen, gick jag själv sedan ut ur hamnen, igenom skogen, in i stan och upp till min lägenhet. När jag precis hade bryggt en kanna starkt kaffe, så ringde det på dörren. Jag öppnade, och där stod den svartvita pantern. Den log stolt, och klappade mig på axeln. Därefter öppnade den munnen på mig, och kravlade sig ner genom min hals och la sig tillrätta i bröstkorgen. När jag en stund senare drack mitt kaffe, så tyckte jag mig ana hur den svartvita pantern spann belåtet. Utdrag ur en långdikt som löper längsmed vänstersidorna: jag drömmer vid sidan om alla andra drömmar i ett kontursvagt skikt att jag fylls av mod från givmilda erfarenheter vulgära försvarsmekanismer och blåögd vilja att jag sedan vänder mig om möter de kamouflerade sanningarnas krokiga demonblickar och memorerar de djupaste vilsemönstren att jag befriar förståelsen från sitt taggtrådade väntrum lär mig att stava till okej och försiktigt spårar ur enkelspåret att jag därefter åter vänder mig om och går tillbaka till idagen men med en annan steglängd en annan stegtyngd och med ett bredare synfält att jag i idagen den som råkar råda tar pulsen på den växtvärkande medvetenheten och sedan lugnt förvissad samlar ihop passande klokvirke och bygger en språngbräda med välriktande sviktegenskaper Beställ via Vulkan Till toppen

Ulrics boktips: Vid vägs ände av Lola Alstermark (min mamma). En roman med stark verklighetsanknytning. Den utspelar sig i göingebygden i nordöstra Skåne, och sträcker sig från 1870 och fram till 1950-talet. Det är främst kvinnors arbetsamma situation som beskrivs, men texten ger också en tydlig bild av vardagen i den tidens lantbruksmiljö. Klicka här för att beställa på adlibris (som är billigare än Vulkan). Dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer. Jag tillhör skaran som tycker att metaforernas kung är värd ett Nobelpris. Darling River av Sara Stridsberg. Obehagligt, mörkt, tungt och fult, men språkligt bländande vackert, snyggt uppbyggt och intressant refererat (till Nabokovs ”Lolita”). Siddhartha av Hermann Hesse. En filosofisk klokbok som har förmågan att förändra liv. Dödssjukdomen av Marguerite Duras. Ett drömskt och drabbande omläsningsverk som bevisar att en storartad berättelse får plats på 30 sidor. Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Medryckande om komplicerade relationer under 1920-talets festligheter/dekadens. Ett stilistiskt och berättartekniskt mästerverk.