|
|
|
|
|
|
|
|
Våren hade för några dagar sedan tappat sitt vilsna grepp om vädret och resignerad dragit sig tillbaka upp i skyns osynliga bakgrundsrike. Nu var det istället sommaren som härskade. Den hade högtidligt sänkt ner sin mäktiga värmeplym över väntande natur och varelser och spritt livsbelåtenhet. Människor och djur tjoade ut trivselläten bland plusgraderna och den artiga vegetationen hyllade årstiden genom att tillföra vänlig lummighet och blickskön eldoradogrönska till dess herradöme.
Bakom fönsterrutan som jag råkade stirra ut genom fanns fågelsång och det glada sorlet från lekande barn i solsken. Då och då kunde vindens susande anas bland trädgrenar och blad.
Jag reste mig sakta upp från stolen för att få bättre överblick över förortsområdet. Märkte att pensionärer satt i skuggan med märkliga huvudbonader och insöp atmosfären. Några damer stickade. Och en herre läste en kvällstidning. På en gräsplätt sysselsatte sig en grupp tonårskillar med att svinga badmintonracketar. De skränade högt och spände sina klena överkroppar så mycket de kunde. Ännu mer testosteron utlöstes i det svettiga grabbgänget när unga kvinnor med solglasögon, korta kjolar och bruna, vackra ben uppenbarade sig.
Det var sommar och alla där ute var helt enkelt glada och energifyllda. Jag konstaterade detta. Och drog för persiennerna.
Inne i lägenheten var stämningen annorlunda. Här inne droppade kranen i köket. Här inne var luften unken och använd. Här inne luktade det rök och gamla matrester. Och här inne fanns helvetet. Så måste det ju ligga till. Jag befann mig ju där. I helvetet.
Jag sjönk åter ner på den obekväma köksstolen och drunknade i min miserabla situation. Jag placerade mitt värkande huvud mellan mina skälvande händer och fäste blicken framför mig någonstans. Stönade kraftlöst. En tom flaska portugisiskt lantvin stod på bordet framför mig. Jag hade hävt innehållet för någon timme sedan i ett desperat försök att fly från den ohyggliga verklighet som faktiskt hade blivit min. Av någon anledning tyckte jag att den tömda glaskroppen var en onödig detalj i mitt synfält och att den var tvungen att försvinna därifrån. Därför föste jag ner den på golvet. Ett definitivt splitterläte avslöjade att en krackelering skedde där nere mot golvets dammiga yta. Det brydde jag mig emellertid inte det minsta om. Jag var likgiltig. Och jag kände mig död inombords. Fast död utan någon som helst barmhärtighet inblandad. Bara ful, brutal, svart död. Själstortyren i denna död var olyckligtvis märkbart verksam. Och den var ond.
På väggen satt den. Graham Bells kommunikationsredskap telefonen. Luren till denna uppfinning satt inte i klykan utan hängde ner längsmed den rostfärgade tapeten som en vulgär kvarleva från morgonens exekutionssamtal. Tingesten var sanslöst grotesk där den slappt dinglande viskade fram sina oförställda påminnelser. Jag tittade intensivt in i lurens ljudsnäcka och undrade hur Tirzas sammetslena röst hade kunnat komma ut ur denna förskräcklighet. Men det var klart i morse hade inte hennes röst varit så särskilt len och harmonisk utan istället spänd, hes och skrämmande. Och hennes budskap, det hade varit hårt och skoningslöst. Det hade varit slutet på mitt lyckliga liv. Och början på helvetesvåndan.
Tirzas ord från samtalet satt grymt inristade i mina tankeväggars ömtåliga substans. De rungade fram och tillbaka i mitt medvetande med allt större kraft och med allt större skador som följd. Jag lyssnade ofrivilligt på några av Tirzas meningar. "Jag har något tråkigt att säga dig... du får lova att inte... bli ledsen... Vi har ju haft en fin tid tillsammans... men... jag tror att det är bäst att vi skiljs åt nu... Jo, jag säger att det nog är bäst... att vi avslutar vårt förhållande nu... Jag tycker faktiskt inte att vi... fungerar så bra tillsammans... Jag har känt så nu en tid... och jag tror att du också har gjort det... om du tänker efter... ...skäms över det men... jag har träffat en annan kille... som jag trivs bra ihop med... Men Tedde, snälla du, ta dig samman... Ja, jag vet att du älskar mig men... Det är nog bäst att det blir så här... Du får förlåta mig för att jag ringer om en sådan här sak men Kent... ja, hrmm... han som jag har träffat... ville inte att jag skulle åka bort till dig... Ja, han var rädd för att du skulle slå mig... Nej, jag vet Tedde, du har aldrig slagit mig och skulle aldrig kunna göra det heller... men... det vet ju inte Kent... Men Tedde, gråt inte är du snäll... Du kommer snart över mig... Det dröjer säkert inte länge förrän du träffar någon annan... Nej, det är inte alls bara jag som existerar... Det är bara som du känner det just nu... Men du, jag måste sluta nu... Det här är bara jobbigt för oss båda... Jo, jag måste sluta nu... Ta väl hand om dig... Hej då."
Hej då.
Förtvivlan. Smärta. Undergång. Jag fanns inte längre. Min flickvän hade gjort slut och därför fanns jag inte längre. Jag disponerade inte längre tillräckligt mycket lyckofragment och livsvilja för att kunna betraktas som levande. Elden hade kvävts. Och glöden var släckt. Jag bestod enbart av aska.
Vi hade varit ett oskiljaktigt par i fem år, jag och Tirza, och vårt förhållande hade alltid sprudlat av uppriktig och härlig kärlek. Men i morse hade hon ringt och avrättat symbiosen helt utan vidare, precis som om den aldrig hade varit verklig. Jag fattade inte. Jag fattade inte. Nej, jag kunde bara inte förstå det.
Dagen då Tirza skyggt hade förklarat att hon ville bli min hade hon inte bara skaffat sig en pojkvän, hon hade även räddat en medmänniska. Hon hade räddat mig. Från ett depressionstyngt och självdestruktivt leverne. Men jag trodde inte att hon någonsin riktigt hade förstått vilket vrak jag hade varit och hur mycket hon verkligen hade betytt för mig. Och det var i och för sig inte så märkligt. Jag pratade ju aldrig så där överdrivet mycket om mig själv och mitt förflutna. Jag var något av en mussla. Tyvärr.
Tiden före Tirza hade jag varit ett alkoholiserat melankolidrägg som umgåtts med patetiska småtjuvar och dåraktiga slagskämpar. Jag hade då gått omkring i min egen lilla, mörka, tunnelformade värld och aldrig på allvar funderat över vad det var jag sysslade med. Eftersom jag inte någonstans i min tillvaro hade kunnat skönja något ljus, hade jag helt och hållet glupskt slukats upp av desorienteringens hänsynslösa väsen och blivit förlorad i ett dimmigt förvirringstillstånd. Jag hade tappat kontrollen över allt. Hade bara funnits till. Och accepterat en vardag med alkohol, smärtstillande läkemedel, stölder, misshandel och vidrighetskänslor som naturliga inslag.
Min far hade dött när jag var tretton år. I en bilolycka. Och det var antagligen efter denna tragedi som jag hade förändrats. Jag hade hastigt ryckt tag i en annan personlighet eftersom min egen hade trasats sönder och skrikit efter hjälp som jag inte hade trott att den kunde få. Denna nya personlighet som jag ivrigt hade trätt över mitt ömmande inre hade varit asocial, fientlig och motbjudande, och det var detta som hade lett till det ofördelaktiga umgängesbytet. Och till att jag hade blivit en värsting.
Det var först när Tirza hade trätt in i mitt liv som jag hade blivit mig själv igen, och kunnat slussas ner igenom själskonvalescensens smäckra återdaningstratt. Jag hade med ens fått nya vänner, ett bättre levnadssätt och jag hade även blivit obeskrivligt lycklig. Och det var Tirza som hade stått för drivmedlet till mitt välbefinnande. Hon hade varit mitt allt. Det var bara henne jag hade levt för. Och jag hade gjort det med glädje.
Men nu fanns inte Tirza hos mig längre. Hon hade slitits ifrån mig. Hon var borta.
Till toppen Tillbaka
|
|
 |
|  |
|
|
|
|
|
