|
|
|
|
|
|
|
|
- Morgan, du har vänner, va? Som alla andra?
- Jo... det har jag väl. Hur så?
- Hur är dina vänner, eller... ja, är du en sådan som har vänner lite överallt, vänner som liksom finns i små, korrekta skockar här och där, som du väljer att umgås med när du har lust till det, eller har du bara några stycken, men otroligt goda vänner, som finns i din närhet gärna och ofta?
- Du ställer svåra frågor, Gizela. Men... jag får nog säga att jag har ganska många vänner, men att jag umgås mest med några stycken av dem.
- Jaha...
- Ehh... och hur är det med dina vänner, då? Är de många eller få? Goda eller ytliga?
- Det är väl mest en person som jag umgås med. Och hon är ytlig.
- Jaså...
- Ja, hon heter Isabelle, vi har känt varandra sedan vi var i femårsåldern, gått i samma klass och så, och hon är gift nu, med en snubbe som mest är ute och affärsreser, och vi umgås en hel del även om varken hon eller jag innerst inne är så där särskilt förtjusta i att vara i varandras närheter. Det har bara blivit så, att vi träffas nästan dagligen, ja, jag vet inte varför, kanske bävar vi båda för att klippa i den där elastiska umgängessnodden. Men egentligen fungerar vi inte tillsammans, det är helt klart.
- Är ni väldigt olika, eller?
- Vi är så pass olika som två människor kan bli.
- Jaha. Men det kan väl vara intressant och till och med spännande att umgås med någon som är mycket olik en själv. Få lite andra synvinklar på saker och ting...
- Vi är för olika. Spänningen är för stor.
- Det låter nästan som om du är... bitter... på Isabelle.
- Bitter? Jag är arg. Förbannad!
- På Isabelle?
- Ja, och inte lite, heller!
- Hur kommer det sig?
- Ja, det beror på... allt, allt som hon har gjort. Som har torterat mig. Du förstår, jag är ingenting i hennes ögon, ingenting alls, jag är bara en patetisk fjanta, en yrhätta, som har idiotiska idéer om allting. Det är ju så här att hon, Isabelle, är en ytterst logisk, förnuftig och rationell person som är sanslöst trångsynt och totalt saknar tolerans. Ja, hon vet inte vad empati är, hon är en cyniker, en misantrop, egentligen. Om jag någon gång har varit med om en rolig händelse, lyckats med något, mött någon framgång på något sätt, eller så, så får hon det bara att framstå som något fullständigt obetydligt. Ja, jag får helt enkelt inte uppleva något positivt för henne, för då inkräktar det ju på henne och hennes gudomlighet, och... ja, allt som jag tänker, tycker och gör är helt enkelt fel. Och när det är andra människor i närheten, några av hennes trista, inskränkta vänner till exempel, så kommer hon med sardoniska och fullkomligt tillintetgörande kommentarer så fort jag har sagt något, och på något djävulskt sätt får hon alla andra med sig, får hon alla andra att dra på munnen, hålla tillbaka skratt som vill illa och så... och, ja, jag blir så arg! Så arg! Arg på mig själv också, för den delen. För jag går ju aldrig till motattack av någon anledning, jag bara finner mig i alla förolämpningar. Och jag hatar verkligen att jag känner mig osäker när hon är i min omgivning, att jag tvingar mig själv till att vara på helspänn bara för att undgå att bli kritiserad och allmänt kommenterad. Av henne. Det är ju löjligt! Och onödigt och... ynkligt!
- Herregud, Gizela, dät där låter ju jobbigt. Det jag kan...
- Ja, alltså, jag är ju även så dum så att jag anstränger mig för att vara någon annan, bara för att slippa ta emot så mycket skit, men det går ju inte alltid, jag är ju en spontan och emotionell person som snabbt blir uttråkad av logik och realism, och som istället vill låta mina tankar styra sig själva. Alltså uppkommer det ständigt situationer där jag säger något som jag verkligen menar, som jag tänker och tycker just i den stunden, till exempel kan jag säga: "Visst ser det ut precis som om det där molnet verkligen kämpar med att skifta färg bara för att se till så att vi människor ska få en viss... stimulerande föränderlighet i vår omgivning?" eller: "Oj, vilken lust jag fick till att gunga i en sådan där däckgunga nu, det måste bero på popcornsdoften som finns här inne." När jag råkar säga sådana saker är det kört, då döms jag av Isabelle, hon tystnar först ett tag, letar liksom efter den rätta nedvärderingssucken eller förbereder en idiotförklarande och tillrättavisande utläggning, och när jag dimper ner i medvetenheten och ser åt hennes håll så är det alltid Fru Förnuftig som stirrar på mig med onda ögon och... ja, det är hopplöst!
- Gizela, jag skulle vilja säga till dig att...
- Och det är inte bara den senaste tiden som hon har tråkat till mitt liv, ursäkta att jag avbryter dig förresten, hon har fått mig att må illa så länge jag kan minnas, även när hon var barn, ja, när vi var barn naturligtvis, i alla fall, hon var rent psykopatisk som barn ibland, jag kommer ihåg en gång i femte klass till exempel, jag hade skrivit en dikt och fick en hel del beröm för den, ja, den hette Den osynliga gravstenen, och hur som helst så kom vår lärare, Harald Hultgren, fram till mig på en rast senare den dagen, ville prata med mig, och han pratade verkligen, anklagade mig för att ha skrivit av dikten från någon tidning, påstod sig ha ett anonymt vittne till detta och vem det här beskyddade vittnet var behövde jag aldrig fundera över så där särskilt länge... Jag mådde psykiskt och fysiskt illa i en vecka, det blev resultatet. Kommer ihåg det som om det vore igår.
- Herregud...
- Ja, och under ungdomsåren gjorde hon allt för att jag skulle komma så lågt ner som möjligt på alla killars dateförfrågningslistor, hon spred ut en massa rykten, en gång kom det fram till mig att Någon hade spridit ut att jag var en person som duschade väldigt sällan, att jag hade alkoholproblem och att mina föräldrar hade ett kriminellt förflutet. Ja, hon var riktigt galen när hon var ung, Isabelle. Det är bara att konstatera.
- Gizela... du borde inte umgås med Isabelle. Det är så uppenbart som det kan bli. Hon... förstör dig ju. Tycker du inte själv det?
- Jo, det är väl möjligt, men... jag menar, jag umgås ju faktiskt inte med henne 24 timmar om dagen, eller så. Och dessutom har jag inte så många andra att umgås med, precis.
- Men... kan du verkligen stå ut med att fortsätta att träffa din värsta antagonist varje dag? Kan du inte...
- Isabelle har en hund.
- Jaha...
- En sådan där vanlig, strävhårig tax. Ingegärd heter den. Efter Isabelles farmor.
- Jaså?
- Jag ska mörda den.
- Va? Vad är det du säger?
- Jag ska mörda den där hunden. Jag har bestämt det.
- Men herregud, Gizela, nu hoppas jag verkligen att du skojar!
- Nej, inget skoj. Jag ska mörda. Ingegärd måste dö.
Till toppen Tillbaka
|
|
 |
|  |
|
|
|
|
|
