|
|
|
|
|
|
|
|
Jag hade ställt frågan. Vi hade suttit mitt emot varandra en lång stund med en behaglig och även självklar tystnad emellan oss, och plötsligt hade jag ställt en fråga. Ställt Frågan. Bara låtit den tappert kravla ut ur min morgonstela mun och sedan uppmärksamt lyssnat på hur den tog sina trötta ljudvågssprång genom köksluften. Och jag hade ställt frågan till henne. Min flickvän. Therez.
Betraktade henne betydligt mer grundligt än vad jag låtsades om. Granskade. I smyg. Jag var spänd. Så där synnerligen spänd så att tarmarna tycktes krumbukta sig och så att det kändes uppfriskande och livsbekräftande samtidigt som det kändes kusligt och dramatiskt. Och det var svaret jag var spänd på. Hur skulle det låta? Hur skulle det sägas? Vilken form skulle det ha? Och vad skulle det innebära?
Tiden hade plötsligt stannat av. Jag upplevde det så. Kanske var det som om hjärnan på något sätt hade domnat av, som om den inte ville eller orkade ta emot tidens fortgång i dess egentliga takt just nu, utan istället spelade upp allting i ultrarapid för mig, förlängde varje tiondels sekund med fem minuter och lät alla detaljer framgå med intensiv och fullständig tydlighet. Jag hade i vilket fall som helst blivit inhystad i en annan dimension av något slag, och det enda jag kunde göra var att finna mig i detta och ta del av alla de intryck som nyansrika kom fladdrande emot mig med oregelbunden hastighet.
Hon slutade med att röra runt med skeden i filen och müslin, såg hastigt upp på mig med sina vackra, gröna ögon och drog fingrarna genom det långa, mörka, morgontilltufsade håret. Och hon såg för ovanlighetens skull undrande och en aning förvånad ut. Villrådig. Hon hade hört frågan och nu tog hon den till sig. Smakade på den. Funderade. Och jag, jag ville få hennes svar. Så snabbt som möjligt.
Tillbaka
|
|
 |
|  |
|
|
|
|
|
