|
|
|
|
|
|
|
|
02.07. Lördagskväll. Regnig lördagskväll. I oktober. En aning berusad. Varit på fest. Kompisen 25 år. Då roligt. Gemenskap och värme. Minnen och planer. Grattis och skål.
Nu panikslagen. Uppfylld av Fasan. Den Stora Fasan. Drabbad av Smärtan. Samtidigt. Den Obarmhärtiga Smärtan. Jag gråter. Men alldeles tyst. Stönar ibland bara. Vill skrika. Men kan inte. Har tappat Förmågan. Det gör ont. Vansinnigt ont.
Hjälp. Måste få det. Nu. Ber till Gud. Gud. Honom. Eller det. Som jag inte... tror på. Desperation. Vanmakt. Bestörthet. Och förtvivlan.
Jag tappar greppet. Det viktiga. Känner det nu. Verkligheten flyr. Smiter undan. Försvinner. Är inte rädd. Ändå. För just detta. Faktiskt. Jag är jag. Ju. Bara jag. Patetiska jag. Meningslösa jag.
Men livrädd ändå. För verklighetens sanning. Den som flyr. Och blir diffus. I mitt medvetande. Livrädd för konsekvenserna. Också. Eller främst. Vad ska hända? Vad ska hända? VAD SKA HÄNDA? Med Lilla Pärlan...
Jag känner kylan. Tydligt. Den sprider sig. Snabbt. I min kropp. Den chockar. Och lamslår. Tillsammans med ondskan. Den fruktansvärda. Ingen nåd. Ingen nåd. Alls.
Regnet stänker. Vinden härjar. Månen kämpar tappert. Från någonstans discodunk. I närheten kattjämmer. Spöklikt gatubelysningssken. Urindoft. Och rösterna.
Tillbaka
|
|
 |
|  |
|
|
|
|
|
