Tillbaka Dikter som ingår i "Ingen är snabbare än jag": Ringsignalen som ett beordrande piskrapp. Det navlösa hjulet som styrs av sterila händer snurrar igen och jag tvingas själv till rörelse. Egentligen vill jag se det där hjulet ur ett annat perspektiv. Från sidan kanske. Och jag vill punktera dess gråa däck, få en hög knall som tillfredsställande bekräftelse. Istället för att själv smygtappa luft med suckar som vaga förebud. Jag behöver inga solglasögon för att se saker och ting i mörkt en högsommardag. Det finns skrämda gestalter bakom mina pupiller som sticker hål på närgånget ljus. Jag äter pasta med kycklingsås. Dricker vatten till. Och jag betraktar omgivningen, som alltid. Människorna. Snett till höger om mig sitter en tjej och en kille. Jag gissar att de är sjutton eller arton. De är påklädda av bred tv-reklam och sitter på ett nervöst inövat sätt, som vid en audition. Ibland säger killen någonting, ibland säger tjejen någonting. Deras meningar verkar inte skapa en dialog, utan två monologer. Och båda ser sig ofta om i lokalen, som för att hitta en publik och en sufflör. På bordet emellan dem finns hopplösa hinder byggda av avancerade förväntningar. Jag får lust att ropa bryt men avstår. Min farfar var korgmakare. Han ägde ett litet skogstorp med kor, hästar, höns och katter. Han skötte om en sak i taget, skrattade mycket och reste nästan aldrig någonstans. Ibland spelade han en bit på sitt tvåradiga dragspel och ibland bjöd han på en sup. Och ofta ville han dra en spader med folk som uppskattade en välskött bluff. Han dog 98 år gammal, efter att för en kort tid ha varit sjuk för allra första gången. När jag lägger mitt eget liv bredvid farfars på marken, ser jag att det är farfars liv som passar bäst in i omgivningens mönster. Det ser så självklart ut där det ligger, det vilar belåtet med knäppta händer på en färgskiftande kostym. Mitt eget liv verkar inte tillhöra helheten, det består mest av nervösa, enfärgade fläckar med klibbiga ytor. Framför mig går en tioårsflicka med svartfärgat hår. Hennes fötter är dubbelbeordrade och hennes sprödtunna armar verkar kasta ikapp med vindarna. Under hennes vita kjol kämpar ett par stringtrosor med att försvara sin konstruktion. Plötsligt sms-tutar den röda mobiltelefonen som flickan är utrustad med. Hon stannar genast upp. Lyfter på axlarna och tittar ned. Tittar sedan upp igen, ropar: Mamma, vänta! Men mamman väntar inte, utan förlänger sitt försprång med hårdnackade steg. Och hennes suckande rygg låter parasitbudskapet vandra vidare till ännu en generation. Allt stort är bra men måste bli större. Så resoneras det, med ängsliga munslickningar av falsk åtrå som avbrott. Och alla nödiga, växtvärkande storheter jäser in i varandra, blindkavlas vidare åt alla håll samtidigt. Sväljer och kväver det karismatiskt lilla, det sparsmakat unika. Ovanpå den stumt uniforma massan staplas ihåliga klotsar med nya rekord som mål. Uttalad fruktan för kommande kastvindar avfärdas som bakåtsträvande skräckpropaganda. Eftertankar sätts i exil. Sköljer insidan med musik. Hög musik. Låter basgången knacka bort nötande förhårdnader och struntar i grannarnas kanskeliga klagolåt. Stämmer in i den spetsiga sången och försöker att forma rösten till en bredaxlad protest. Det är min egen antivals som löper bäst i mina hörselgångar. I hissen träffar jag en kvinna från sjunde våningen. Hon har sin rödvita träningsoverall på sig igen. Och spritlukten busvisslar åter i hennes andedräkt. Greppet som hon borde ha om sig själv är svullet och kryster tvättkorgshandtag. För att späda ut sin misstanke om min anklagelse börjar kvinnan att prata. Jaha, då får man se vad som inte fungerar i tvättstugan den här gången, säger hon. Själv brukar jag alltid ta med en verktygslåda när jag ska tvätta, säger jag. Kvinnan nickar då igång ett sprucket skratt och tackar för tipset. Trampar villrådigt med fötterna. Så stannar hissen på bottenvåningen och jag öppnar dörren. Innan jag går påpekar jag att den nya hårfärgen är klädsam. Kvinnans blick reser sig då upp, men undviker alltjämt både mig och spegeln. Utbudets lakejer har trätt på mig ett resårförstärkt pannband. Detta kramar fram beklingade tankecirklar som roterar för fort och för länge. Men när panikskiktet blottas, så övar jag på att bli människa igen. På att blunda, släppa taget och känna pulsen i fötterna. Tillåta mig ovisshet. Mellan kläderna i min garderob hänger det kompletta uppsättningar personligheter. Var och en av dessa är skräddarsydd för en särskild umgängesgrupp eller en särskild umgängesindivid. Visserligen har jag påminnande skavmärken efter gamla masker i ansiktet, men ändå bävar jag för att råka ikläda mig roller igen, gömma mig bakom skådespeleri igen. Det är så lätt att bli den som man är förväntad att vara, den som man tidigare uppgav sig att vara. Den som man tror eller trodde sig vara. I större och brokiga sällskap uppstår alltjämt inre konflikter som uttrycksberövar mig. Anonymiserar mig. Och det gör mig misstänksam. Får mig att ana oråd. Kanske är jag de forna mönstrens slav mer än vad jag vill nedlåta mig till att erkänna. Det växer en revanschsvulst i mig. Denna felinställer min varseblivning, får mig att hetsa förbi åtkomlig belåtenhet. Men det finns tillfällen då jakten avbryts. Då det genuint väsentliga tangerar min grundton. Gör mig mottaglig. Ett sådant tillfälle inträffade helt nyligen, när jag tog en midnattspromenad. Det var en igelkott som korsade trottoarens tysthet med sin näpenhet. Och som inte skyggade för mig. Man blir svag av att ständigt attackera omvärlden i hemlighet. Utmattat svag. Med irritationen fastväxt som en siamesisk tvilling blir ens omdöme dessutom grovkornigt. Man riskerar att förlora nyanserna och övertolka. Bli för mångas dolda fiende. Sin egen främling. Och det är bara dumt. Onödigt. Ett nederlag. Då är det klokare att ohemliggöra attackerna. Men klokast att vända attackerna mot sig själv. Mot sina egna rädslor. Göra frågor av krutet och hoppas på läkande svar. Åtminstone till en början. Beställ via Vulkan Till toppen

Ulrics boktips: Vid vägs ände av Lola Alstermark (min mamma). En roman med stark verklighetsanknytning. Den utspelar sig i göingebygden i nordöstra Skåne, och sträcker sig från 1870 och fram till 1950-talet. Det är främst kvinnors arbetsamma situation som beskrivs, men texten ger också en tydlig bild av vardagen i den tidens lantbruksmiljö. Klicka här för att beställa på adlibris (som är billigare än Vulkan). Dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer. Jag tillhör skaran som tycker att metaforernas kung är värd ett Nobelpris. Darling River av Sara Stridsberg. Obehagligt, mörkt, tungt och fult, men språkligt bländande vackert, snyggt uppbyggt och intressant refererat (till Nabokovs ”Lolita”). Siddhartha av Hermann Hesse. En filosofisk klokbok som har förmågan att förändra liv. Dödssjukdomen av Marguerite Duras. Ett drömskt och drabbande omläsningsverk som bevisar att en storartad berättelse får plats på 30 sidor. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. En både humoristisk och gripande bok om en pojke med Aspergers syndrom. Han hittar grannens hund ihjälstucken av en högaffel, och bestämmer sig för att avslöja mördaren genom att använda sig av Sherlock Holmes detektivmetoder.     När vi på Lunds universitets författarskola fick uppgiften att skriva om en läsupplevelse, valde jag att utgå från denna bok. Klicka här för att läsa vad jag skrev.