Min poesi Mitt intresse för att själv skriva poesi väcktes i början på 60-talet, efter att ha blivit inspirerad av Dan Andersson. Nedan följer några av mina dikter: Smörblomman Förödmjukad, väntande vid terminalen fördömer jag min dag. Inte utvecklingsbart, hade chefen sagt om mitt välgrundade förslag. Lille Ole, med Downs syndrom kisar förtjust mot solen. Han angår väl inte mig, åtminstone inte idag – stå där och mysa mot skyar – ett hån mot mitt nederlag. Se, där försvann min buss, det kan göra detsamma. Någon stönar vid min sida, rör mig med trubbiga fingrar. En smörblomma sticks i min hand. Sneda, mongolida ögon spörjer – tycker du inte om blommor? Mamma där borta står beredd – han stör dig väl inte, min son? En inre process gör mig stum. Lille Ole har utmanat mig och segern – den blir nog hans. Orden blir inte sagda, men åtbörd och tårar ropar: Kom lille vän - i min famn! Lille Ole kramar mig hårt, han springer till mamma och ropar glatt: Mamma! Hon ville ha min blomma! Då viskar grämelsen – förlåt! Ovanstående dikt är publicerad i "Kärlekar", en antologi sammanställd av Anne-Sofie Anson (Författarhuset, 1999). Efter operationen Tulpanerna lyste prunkande i gult och orange, men jag skulle inte låta mig förledas. Här stod jag på sjukhusets balkong. I morgon operation – och sedan tilländalupen. En kvinna i rullstol log mjukt mot mig – nickade med en åtbörd ned mot bländverket. Det kirurgiska ingreppet avvände ett slutgiltigt avsked. Åter finner jag mig sittande på balkongen. Det smärtar i såret när jag lutar mig fram. Är det samma trädgård jag ser – samma skirande grönska? Kvinnan i rullstol finns här, vi ler i samförstånd nu. Tänk att det blev oss förunnat – ännu en vår. Ovanstående dikt är publicerad i antologin "Värderingar, etik och moral... Vem bryr sig?" (Bokförlaget EKO, 1997). Motsägelser Vet din plats du lilla planta. Du har ingen jord att växa i. Din väg har redan stakats ut. Ingen vill se dig, du blir inte hörd. Närma dig inte stegen! Ditt fall är förutsett. De andra som klättrar har bildning och börd. Men vad hör jag här ute i världen, ska jag tycka om mig själv? Ska jag ställa krav och ifrågasätta vad myndigheter bestämt? Var inte makt synonymt med rätt? Har jag blivit vilseledd? Att strida för egen vinning, var inte det egoism? Hälsningen Lyrikvänner möttes i ”Nipornas stad”. Vidöppna sinnen fascinerades av landskapets överdådiga bildprakt. Block och pennor greppades vid Nämforsens brus. Utsikten från Hallstaberget, när kvällssolen speglade sig i Ångermanälven, då var hänförelsen total. Vi tar farväl av det vackra, norrländska landskapet. Med skönhetsintryck i bagaget färdas vi söderut. Tåget har satt sig i rörelse, Någon springer efter på perrongen. En lyriker med rötter i min hembygd ropar längtansfullt: ”Hälsa bokskogen!" Tyst vädjan Bunden i tystnad och tomhet vandrar han ensam omkring. Söker han en plats för sin grämelse och sorg? Vi undrar, men gör ingenting. Kanske vill han tala med någon av oss – En ordlös vädjan i tystnad. Ska jag berätta för honom vem jag är – någon som gärna lyssnar. Glänta försiktigt på dörren, rör med varsamma händer! Långsamt tinar ett fruset hjärta. Det gryende ljuset är mörkrets väntan värd. Tidsandan Tidsandan – en person som värjer sig med tuffa medel. Spotta, skrik och svär! Han är väpnad mot ditt utfall, men tala vänligt och försynt – då blir han förlägen. Framtidshopp Min gamle vän är en skymning, som ger hopp om min morgondag. Han är en bild i höstens dimma av den erfarnes övertag. En rofylld blick som vittnar om att allt kan övervinnas, att misslyckas inte är nederlag – med uppoffring seger kan vinnas. Livserfarenhet I den till synes outhärdliga smärtan läggs grunden till vår styrka. På gränsen till uppgivenhet föds vår varmaste ömhet. Orden är en gammal väns. Du ser den svarta jorden – där höstens löv förmultnar – där ska det frodiga gräset gro. Höstvandring Kvällen är kylig och himlen grå, gräset har bleknat vid dikeskanten. Med tillförsikt vandrar jag vägen ändå. En årstid är stadd i förvandling. Tystnat har plasket där borta vid stranden och stojet från lekande barn. Blomman har slocknat vid åkerrenen Men inte min tro på dess renässans. Lov att göra bort sig Låt mig få göra bort mig! Jag blir kanske bättre sen. Om du överser med mitt misstag, så törs jag försöka igen. Tänk om jag då, tack vare dig blir riktigt stor en dag – då är halva förtjänsten din och du kan vänta dig vederlag. Tankeflykt Rum med tomma stolar, korridorer av ensamhet. Tristessen får dock ge vika för tankens överlägsenhet. På lätta fjärilsvingar tillsammans vi flyger bort till ett land, där rosor aldrig blir tistlar. Skogsvägen Den smala stigen slingrande mellan träd och tuvor, den ägde ett barns hela själ. Allt var kartlagt här. Den första skoldagen och den sista – med blomstertidens atmosfär. Enbusken med sina vassa barr stod för liden oförrätt. Björken, med eller utan löv manade till revansch. Här symboliserades ångest och missmod, lek och stoj och midsommardans. Tuvor och stubbar stred ”man mot man” – en långdragen, oförtruten kamp. Åren gick och upphovsmannen växte, stod vid sitt slagfält med bärkorgen full. Förlåt, magistern! att du blev en gråsten, men det krävdes för jämviktens skull. Minnesbilder Tiden grumlar minnesbilder, vissa förblir outplånliga. Det gamla, röda huset, rågåkern, potatislandet. Vägen ned till källan där korna vattnades om somrarna – det ägde alla barndomsåren. Från den höga stenen såg man gula sädesfält. Nu är sikten skymd av mäktiga, mörka granar. Skogen växer på havreåkern. För länge sen har bonden kört in det sista lasset. Jag sätter mig på stenen, jag låter skogen försvinna… Fälten vimlar av folk – kvinnor och män med liar och räfsor. Barnen har hämtat kärnmjölk till törstiga slåtterkarlar. Utländska röster från huset, som var mitt för decennier sen, får mig att släppa räfsan och lämna skördegänget. Nutid och dåtid krockar. Bilderna ur en drömsyn var verkliga en gång. Lyssna... Smeksamt har skymningen sänkt sig. Dagsljuset tränger sig inte på. Ingen begär några tjänster. Natten är fridsamt grå. Här vid läslampans milda sken, bibringar tystnaden sin magiska kraft. Det dräpande svaret som någon skulle få – det ordet blir aldrig sagt. En tystnad fiol Han satt där vid fönstret på sin knarriga stol, med huvudet lutat i knotiga händer. På väggen hängde hans gamla fiol, som tystnat då svårmodet livslusten brände. Hur gläntar man på dörren till ett fruset hjärta, som värjer sig mot varsam beröring? Den kyliga tonen, den mörka blicken – fanns där en vädjan ändå? Svagt kan jag höra de sävliga orden: när du kommer nästa gång – måhända har jag stämt fiolen. Vill du sjunga en sång för mig då? Loves ballad Han ville stå upp och sjunga den, visan som tagit gestalt i nätter, då väntan på gryning var lång. Skogshuggaren från Rettla, som aldrig stått på en scen. Snart stod han där nu och sjöng sin ballad belyst av strålkastarsken. Prägel av djupa skogars mystik, gav ord och toner en högstämd klang, som fängslade Loves publik… Storslagna drömmar försvinner i natten, men enslingen Love – han tog sin gitarr och sjöng sin visa för katten. Talande tystnad Jag vill stanna en stund och lyssna, söka fånga ett flyende ting. Stör mig inte ni andra som går er väg runtomkring! Så villsam är livets irrfärd till skymda, dunkla mål. Jag stannar vid sidan av vägen trots ropen där bortifrån. Var still och lyssna min tanke till tystnadens tungomål. Till toppen