Ulric Alstermark

Författare

Beredskap för gemenskap

Stormlykta.

Feuerhand 305.

Maktlöshet leder lätt till en tynande livslåga. Som människa vill man göra någonting, aktivt påverka den rådande situationen. För en svensk privatperson utan lämplig special­kompetens har möjligheten att förbättra läget i Ukraina varit minimal, och därför har hen i stället ägnat sig åt förebyggande åtgärder på hemmaplan.

Efter duvan på profilbilden och gåvan till hjälp­organisationen, har det framför allt preppats. Möjligen på klokare sätt än under våren 2020, men ändå desperat. Omtjatat papper har inte tagit slut på Ica den här gången, men det har varit stor åtgång på konserver vars innehåll ytterst få skulle få för sig att äta under normala omständigheter.

De flesta som preppar vettigt, preppade redan 2019.

Själv kom jag igång med viss preppning tidigare än så, men har ändå nyligen gjort mig skyldig till tvivelaktiga inköp. Kokt potatis på burk är lagom lockande, och eldstål till en person som alltid har skytt campingliv röjer inte den mest solida av självbilder.

Men jag har också köpt en stormlykta. Den är mindre pinsam, då dess sken blir befogat under ett vanligt strömavbrott. Övrig tid kan mysfaktorn åberopas.

*

Bara dagar efter nämnt inköp, råkar jag vid ett besök hos föräldrarna få syn på … en stormlykta. Den visar sig komma från samma tillverkare som min egen lykta, men vara hundra år äldre. Jag får veta att farmor Aurora brukade ta med sig lyktan när hon skulle gå ner till lagår’n för att mjölka i ottan. Detta i slutet av 1930-talet, och med pjäsen i händerna tänker jag att den kanske sist var tänd under andra världskriget.

Så klart att lyktan ska tändas igen, om det är möjligt. Pappa och jag putsar stommen och diskar glaset, byter veke och fyller behållaren med nyköpt lampolja. Under tiden som vi låter vekens bomull dra åt sig av oljan, synar vi konturerna av en magnifik fladdermus som pryder glaskroppen. En sökning ger svaret att just glaset troligen kommer från en annan tillverkare, som heter BAT.

Fladdermus i glas.

För hundra år sedan bestämde alltså en eller flera personer att glaset skulle prydas av … en fladdermus.

Hur som helst – efter en timme tänder jag en tändsticka, för den mot veken och … lyktan skiner upp, sprider åter ljus och värme!

Pappa ler, ger mig en nick. Jag nickar tillbaka, kommer sedan på mig med att se lyktan som ett slags prydnad. Men för farmor Aurora var den ett nödvändigt bruks­föremål, utan den hade hon inte sett grusgången framför sig under vinter­halvåret, inte hittat fram till spenarna som gav den mjölk som hon, farfar Svante och deras åtta barn så väl behövde.

De sålde mjölk också, berättar pappa. Men den största delen av inkomsten kom från försäljning av de enekorgar som farfar gjorde.

För farmor och farfar var begreppet preppa okänt. Ändå var de oerhört mycket bättre på det än jag. MSB vill idag att svensken ska vara beredd att klara sig en vecka utan stöd från samhället. En vecka – om farfar hört det hade han sannolikt skrattat så att mullbänken blottats.

De som bodde i skogstorp för ett antal decennier sedan var i princip själv­försörjande. Vidare visste de att svårare tider alltid lurade runt hörnet, och såg till att lagerhålla väsentligheter. Att vara förberedd var en självklarhet, och befriade från 2020-talets självupptagna hamstrande visste de också att hjälp fanns att få på andra sidan grinden – likaväl som de själva var beredda att vid behov bistå grannarna.

*

Men med perspektiven klargjorda, kanske vi ändå får tillåta oss att göra vad vi kan idag. Om det är att fortsätta preppa, låt så vara. Men då gärna efter riktlinjer från dem som kan ämnet – och med fler än oss själva i åtanke. Att öppna nyhetsappen en gång i kvarten är ändå bara destruktivt. Vi behöver ägna oss åt praktiska göromål också, samt skingra tankarna. Med intakta psyken, och för den delen med mat- och vatten­reserver att tillgå, kan vi mer effektivt vara till direkt hjälp om situationen förändras. Vidare måste preppning inte bli till en hobby, som i dagsläget kan leda till skam, utan mer handla om att en viss långsiktighet och beredskap införlivas i de vanliga rutinerna.

Att lära känna grannarna är ett annat sätt att öka beredskapen. Att prata fritt över en kopp kaffe, är oftast mer välgörande än att stapla konserver. Att lyssna på personer från andra generationer, är att bredda sin bas inför kommande kastvindar.

Det mesta står och faller med gemenskapen. Med samarbetet och utbytet. Du får det här av mig, så tar jag emot det där av dig. Mitt steg framåt, ditt steg framåt. Våra två steg mot en hållbar tillvaro.

Livslågan kan, lika lite som lyktlågan, uppstå av sig själv. Det fordras förutsättningar, det fordras förening. Ämne, syre, värme. Eller människa, människa, strävan.

Tillsammans. Vi.

Häromveckan fyllde pappa förresten nittio år. Efter att ha tagit en whisky till kaffet i uterummet, utbrast han ”nu vill jag se mors lykta lysa”. Uppdraget att tända blev mitt, och när jag snart fokuserade på det mjuka skenet igen, intalade jag mig att lågan på något litet sätt tog syre från krigsherren i öst.

Våga hoppas

Blå himmel med gultonat grenverk i förgrunden.

På bilden ovan syns grenverket från ett träd som står i närheten av min favoritbänk på Fredentorps begravnings­plats (som också fungerar som park). Himlen är klarblå, men tankarna som for genom huvudet när jag idag satt på bänken hade mörkare nyans.

Tankarna handlade om makt. Vad makt kan göra med en människa, eller en grupp av människor. Särskilt om grogrund i form av extrema egenskaper redan finns. Hur makten då kan få människan att sluta vara människa. Få honom – för det är nästan alltid en man – att helt tappa förmågan till empati, och i stället låta honom drivas av habegär, självhävdelse, hämnd för inbillade oförrätter och … rädsla. Ja, faktiskt rädsla också. Rädsla för att förlora, rädsla för att få mindre än det förväntat myckna. Rädsla för att andra ska sluta känna sig rädda.

Den som är rädd tenderar att bli farligt aggressiv. Å andra sidan tenderar den som stängt in sig i en bubbla att tro blint på sina egna skeva perspektiv – och på fatalt sätt misstolka och underskatta företeelser på andra sidan höljet.

Men vad gör den som hör sin metodiskt uppblåsta bubbla spricka? Fan vet.

I vilken riktning, och hur långt, kommer svar-och-gensvar-förloppet att föra oss? Fan vet det också.

Året är 2022, men det skulle lika gärna ha kunnat vara 1939. Precis när vi skymtat ljuset i pandemi­tunneln … blir vi vittnen till en händelsekedja som omedelbart utsätter oss för en WW 3-snuddande verklighet. En fiktiv film med liknande handling hade jag stängt av efter att ha sett bara halva, muttrande att allting överdrivits på amatörmässigt sätt.

I tv-programmet Babel sa Malin Persson Giolito nyligen – i ett annat sammanhang – att ”det är bara fega människor som inte hoppas”. Jag ryggade för ordet ”fega”, men i efterhand tänker jag att hon så klart var rätt ute. För vi behöver våga hoppas. Nu mer än på länge. Våga hoppas på en så vettig utveckling som möjligt, våga hoppas på sunda krafter, stora folkmassors vinst över små person­kretsar som toppstyr genom hot, våld och desinformation. Våga hoppas på våra egna val i vardagen, vårt gemensamma ställningstagande.

För att ge konkret stöd och bli delaktig i verksamhet som gör skillnad, kan man exempelvis skänka en gåva till en hjälporganisation med 90-konto.

Att följa med i vad som händer är förstås viktigt, men för att behålla förståndet krävs det att man tar pauser från nyhets­flödet. Åtminstone undvika att maniskt öppna nyhetsappen en gång i halvtimmen (vilket jag själv gjorde de första två veckorna). Livet måste ju ändå levas – lönejobbet utföras, maten lagas, disken diskas, tvätten tvättas.

Egentligen borde också arbetet med skrivprojekt återupptas. Men idag, för egen del, blev denna text vad jag orkade med. I bästa fall får jag snart ro och energi nog för att fortsätta på den påbörjade diktboken – samt kanske också för att skriva en text avsedd för podd. Idéerna till prosaprojektet med apokalyptiskt tema … har jag i nuläget mindre lust att bygga vidare på.

Men jag läser. För närvarande Rumaan Alams Lämna världen bakom dig – som ska diskuteras vid bokcirkelns nästa träff. Premissen med två par som möts i ett sommarhus under rådande strömavbrott är lovande, men de frekventa perspektiv­bytena är förvirrande och de övertydliga känslo­beskrivningarna frammanar suckar.

Jag tittar också på serier och filmer. Lite för mycket, möjligen. Ett slags eskapism som man lätt kan motivera sitt behov av i dessa tider. Nyss sett sista säsongen av Dexter (New Blood), samt Yellowstone, 1883 och Vikings: Valhalla. Av dessa var 1883 bäst – jag har alltid varit svag för westerngenren, och förutom spänning bjöd denna serie på gripande drama, bra skådespeleri och snyggt dragna berättelse­linjer. En film värd att nämna, är estniska regissören Moonika Siimets Seltsimees laps (Duktig liten flicka) – ett drama som bygger på Leelo Tunglas böcker, med fokus på en flicka som år 1950 får se sin mamma arresteras utan vidare förklaring. Helena Maria Reisner är lysande i rollen som Leelo. Kan tilläggas att jag såg denna film före den 24 februari – handlingen tangerar nu delar av dagens verklighet på ett klart ruskigt sätt.

Mycket mörker, men vi får påminna oss om att himlen fortfarande blir blå ibland och att solen då lätt når våra ansikten. Ett nu följs av ett annat nu, och vi tacklar svårigheter bättre genom att fortsätta att vara fullt närvarande i trevliga stunder som yppar sig.

Lev väl. Våga hoppas.

Tidningsartikel om antologin

Igår publicerade Kristianstadsbladet en artikel (bakom betalvägg – men den finns som pdf) om antologin ”Brev till framtiden”. Fokus hamnade på min egen text och situation, sannolikt eftersom jag är uppvuxen i Bromölla (där många läser nämnd tidning). I min text skriver jag också om hur jag under år 2020 regelbundet körde hem till mina föräldrar i Bromölla och uträttade ärenden.

Mycket roligt att antologin – som innehåller brev från 21 författare – på detta sätt får välförtjänt uppmärksamhet, och för egen del värdesätter jag att mamma och pappa kom med på ett hörn (vilket även de själva uppskattar). Vidare var intervjun som utgjorde grunden för artikeln mycket trevlig, även om jag i sådana sammanhang alltid är nervös för att råka säga underliga saker (min hjärna fungerar inte optimalt när jag pratar).

Intervjun fick mig att betänka pandemins olika stadier, och efter att ha läst artikeln – som också innehåller ett utdrag ur min text – påminns jag om att september 2021 trots allt är betydligt bättre än september 2020. Skillnaden beror så klart på vaccinationerna – de flesta av oss som har två doser i systemet behöver inte längre frukta för att själva bli sjuka på livshotande sätt. Min egen oro för föräldrarna är därmed mindre, och jag gläds åt att de sedan några månader tillbaka åter kan träffa vänner och vid lämpliga tidpunkter göra inköp på Maxi och Coop.

Själv har jag nyligen börjat köra enstaka träningspass på gymmet igen (efter att ha skött all träning i hemmet i drygt ett år), kl 07.00‒08.00 då det nästan är folkfritt. På sistone har jag några tidiga förmiddagar också tagit plats på ett skrivvänligt kafé här i Lund. Vidare kommer jag framöver att jobba på kontoret två dagar i veckan, vilket betyder irl-häng med supertrevliga kollegor.

Så läget är ett annat nu. Och det är jag innerligt tacksam för.

Men. Är jag helt bekväm med att ett flertal restriktioner tas bort idag? Nej, det kan jag inte säga. Personligen hade jag föredragit om dessa lättnader hade kommit liiite längre fram, enligt den plan som var gällande tidigare (nyligen). Den plötsliga vändningen kändes märklig. Dock är jag för dåligt påläst för att säga saker och ting med bestämdhet, och jag har full respekt för olika hållningar i frågan. Mina egna tankar glider emellertid lätt över till … den rådande smittspridningen, trycket inom vården, att många i samhället ännu är ovaccinerade och som sådana oskyddade, att vissa riskgrupper inte är försäkrade mot kännbara symtom trots vaccinerad status, att återinförd karensdag för många innebär ett ekonomiskt problem som lätt kan leda till ledsamheter på andra plan.

Well, vi får se hur det blir. Kanske blir det bättre än vad misstänksamma figurer som jag i låga stunder befarar. Låt oss hoppas så.

Och till sist vinner vi över covid. På ett eller annat sätt. Det tror jag, verkligen.

”Brev till framtiden” – nu utgiven

Nu har antologin ”Brev till framtiden” släppts! Jag är så klart mäkta stolt över att mitt bidrag blev ett av de 21 utvalda. Men min text är ganska personlig, så det känns både oerhört roligt och en aning nervöst att boken med ens är tillgänglig för köp.

Nu skrev jag ju några rader om detta redan i mitt förra inlägg, men antologin ges alltså ut av Ekström & Garay i samarbete med Författarcentrum Syd, med stöd från Svenska Akademien och en donation från Lars Hansare. Omslaget är formgett av Lönegård & Co. Högkompetenta Taliah Pollack och Ángela García har stått för ett engagerat och ytterst uppskattat redaktörsarbete. Alla författare som medverkar i antologin är medlemmar i Författarcentrum Syd.

Texterna har corona år 2020 som tema och är utformade till brev som skickas till framtiden.

Boken kan beställas på bland annat Adlibris och Bokus.

Antologi på gång!

Under våren 2020 bad Författarcentrum Syd sina medlemmar att skriva och skicka in personliga texter på temat corona. 21 bidrag valdes sedan ut till antologi­projektet ”Brev till framtiden”. Som titeln avslöjar, är varje text utformad till ett brev som skickas till framtiden. Hedrande nog kom mitt eget bidrag med i denna antologi, och nu pekar allt på att det blir release i slutet av augusti. Redaktörs­arbetet utfördes på bästa tänkbara sätt av Taliah Pollack och Angéla García. Omslaget, formgett av Lönegård & Co, ser ut så här:

Bokomslag: Brev till framtiden

Intryck & förhoppningar

Bild: Stadsparken i Lund, juni 2021.

Stadsparken är en plats som jag ofta har sökt mig till under pandemin. Främst tidiga förmiddagar på helger, då det ännu varit glest med folk. Man serveras alltid en mängd olika intryck på kort tid. Idag fick jag till exempel se säkert utförda falungong­övningar, följa en ung råka som hack i häl på sin matletande förälder prövade sin karakteristiskt spruckna röst – och bevittna en tapper skara som genomförde ett träningspass till tongångarna av den gamla dängan ”I’m Too Sexy” av Right Said Fred.

Men kanske närmar sig ändå en tid när man åter vågar inhämta intryck från lite fler platser. Jag ska få min första dos vaccin nästa vecka, och när jag efter ytterligare några veckor är fullvaccinerad får det nog äntligen bli en och annan kafésittning igen. Det var förresten i Sjöbo som jag lyckades boka in en tid för spruta 1, första halvtimmen som de digitala portarna hölls öppna för min ålders­grupp. Kunde inte låta bli att le ett varmt leende när det inom parantes efter Sjöbo-adressen stod ”f.d. Tuna Busland”. Så klart att ett forna lekland ska få vara platsen för livsviktiga vaccinationer!

När kafésittningar väl känns rimliga igen, kan mitt skrivande kanske också knuffas igång på mer märkbart sätt. Alla skulle bara veta, som gavs ut förra året, skrev jag faktiskt till största delen på kaféer. Hittills i år har jag – hemma i mikrolägenheten – bara skrivit enstaka rader på ett personligt poesiprojekt. Rätt sorts engagemang har inte infunnit sig, och corona-relaterade bekymmer i kombination med stressymtoms­rester från i höstas har tagit udden av den disciplin som annars brukar vara gällande. (Eller om jag bara letar efter ursäkter nu?) Hur som helst, känns det som om diverse angenäma förändringar står för dörren – som sannolikt kan leda till ett friare och mer produktivt liv.

Under våren har jag i stället tagit del av frukten från andras kreativitet. Inte minst i form av allehanda filmer och serier, samt en och annan bok. Kan till exempel nämna Darius Marders drabbande film ”Sound of Metal”, som handlar om en trummis som förlorar hörseln, och välgjorda serien ”Mare of Easttown”, i vilken Kate Winslet briljerar som hårt prövad mordutredare i genuin småstads­miljö. Vad gäller böcker, blev jag för ett tag sedan imponerad av Elin Cullheds ”Eufori”, som är ett slags litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år. Jag har ända sedan tonåren uppskattat Plaths verk – så klart ”The Bell Jar”, men ännu mer hennes dikt­samlingar och det virtuosa bildspråk som dessa bjuder på. Blev därför rörd av Elin Cullheds inkännande sätt att skriva på, hennes metod att som författarjag till fullo gå upp i Plaths personlighet (och ibland persona), och sy upp en hel språkdräkt som matchar Plaths egen precis lagom mycket. Möjligen blir det ibland för många metaforer, varav någon haltar en aning, men personligen tål jag en tät frekvens och en stor del av bildspråket är faktiskt utsökt på ett Plath-träffande sätt. En hängivet skriven bok som inspirerade, helt enkelt.

Och på antologifronten … snart något nytt! Alltså antologin som jag nämnde i mitt förra inlägg – i vilken en text som jag har skrivit kommer att ingå. Författar­centrum Syd har nyligen haft möte angående projektet, och jag kommer snart att få mer information. I bästa fall släpps boken någon gång under hösten.

Under hösten hoppas jag också kunna läsa statist­annonser med öppet sinne igen. Min senaste lilla insats (som misstänkt i Mikael Marcimains ”Jakten på en mördare”) gav mersmak. Tycker helt enkelt att det är väldigt roligt att få vara ”on set” – trots att jag i många andra sammanhang ogärna ställer mig i centrum. Var finns manus för situationer i verkligheten?

2021 och ljusglimtar

Det är flera minusgrader i Lund idag, men solen lyser och luften är mer frisk än rå. Jag valde att tidigt på förmiddagen köra till Stadsparken, gå där ett varv och titta på fåglar och en och annan morgonpigg människa. Delar av dammen var isbelagd, flertalet ytor pudrade av snö.

Stående vid dammen, påminde jag mig ljusglimtar och valde att tro på 2021 som ett – under omständigheterna – bra år. Eller bättre år. Vaccineringen har trots allt kommit igång, och om några dagar är det inte längre en vettvilling som styr och ställer (till det) i motsättningarnas USA (och globalt).

Och själv mår jag i skrivande stund bättre än på flera månader, är inte längre ansatt av alltför kännbara stressymtom. Har fortfarande tinnitus, men det kan jag leva med. Förhoppningsvis går det att meditera bort suset så småningom.

Något annat som nyligen piggade upp rejält, var en recension av ”Alla skulle bara veta” i Västman­ländskans bokblogg. Oerhört uppmuntrande, och jag blev särskilt glad för att de olika berättar­rösterna nämndes – lade nämligen ner mycket energi på att respektive huvudperson skulle få ett helt eget språk.

Förra veckan fick jag också beskedet att mitt bidrag till Författarcentrum Syds antologi­projekt ”Brev till framtiden” blev ett av de utvalda. Mycket hedrande, men också aningen nervöst eftersom min text är ganska personlig.

Apropå personliga texter, är det inte omöjligt att jag snart återgår till ett poesi­projekt som jag påbörjade förrförra året. Kan vara dags att skriva något av faktisk betydelse nu. I vilket fall som helst, vill jag under våren åter börja arbeta regelbundet på ett seriöst menat skrivprojekt. Att vara projektlös håller inte i längden.

Men jag vill också annat. Livet i sig självt kan inte stå stilla under för lång tid. Ibland behövs uppfriskande förändringar. Må 2021:s ljusglimtar ge energi nog för ett och annat steg i angenäm riktning.

« Äldre inlägg

© 2022 Ulric Alstermark

Tema av Anders NorenUpp ↑