Bild: Stadsparken i Lund, juni 2021.

Stadsparken är en plats som jag ofta har sökt mig till under pandemin. Främst tidiga förmiddagar på helger, då det ännu varit glest med folk. Man serveras alltid en mängd olika intryck på kort tid. Idag fick jag till exempel se säkert utförda falungong­övningar, följa en ung råka som hack i häl på sin matletande förälder prövade sin karakteristiskt spruckna röst – och bevittna en tapper skara som genomförde ett träningspass till tongångarna av den gamla dängan ”I’m Too Sexy” av Right Said Fred.

Men kanske närmar sig ändå en tid när man åter vågar inhämta intryck från lite fler platser. Jag ska få min första dos vaccin nästa vecka, och när jag efter ytterligare några veckor är fullvaccinerad får det nog äntligen bli en och annan kafésittning igen. Det var förresten i Sjöbo som jag lyckades boka in en tid för spruta 1, första halvtimmen som de digitala portarna hölls öppna för min ålders­grupp. Kunde inte låta bli att le ett varmt leende när det inom parantes efter Sjöbo-adressen stod ”f.d. Tuna Busland”. Så klart att ett forna lekland ska få vara platsen för livsviktiga vaccinationer!

När kafésittningar väl känns rimliga igen, kan mitt skrivande kanske också knuffas igång på mer märkbart sätt. Alla skulle bara veta, som gavs ut förra året, skrev jag faktiskt till största delen på kaféer. Hittills i år har jag – hemma i mikrolägenheten – bara skrivit enstaka rader på ett personligt poesiprojekt. Rätt sorts engagemang har inte infunnit sig, och corona-relaterade bekymmer i kombination med stressymtoms­rester från i höstas har tagit udden av den disciplin som annars brukar vara gällande. (Eller om jag bara letar efter ursäkter nu?) Hur som helst, känns det som om diverse angenäma förändringar står för dörren – som sannolikt kan leda till ett friare och mer produktivt liv.

Under våren har jag i stället tagit del av frukten från andras kreativitet. Inte minst i form av allehanda filmer och serier, samt en och annan bok. Kan till exempel nämna Darius Marders drabbande film ”Sound of Metal”, som handlar om en trummis som förlorar hörseln, och välgjorda serien ”Mare of Easttown”, i vilken Kate Winslet briljerar som hårt prövad mordutredare i genuin småstads­miljö. Vad gäller böcker, blev jag för ett tag sedan imponerad av Elin Cullheds ”Eufori”, som är ett slags litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år. Jag har ända sedan tonåren uppskattat Plaths verk – så klart ”The Bell Jar”, men ännu mer hennes dikt­samlingar och det virtuosa bildspråk som dessa bjuder på. Blev därför rörd av Elin Cullheds inkännande sätt att skriva på, hennes metod att som författarjag till fullo gå upp i Plaths personlighet (och ibland persona), och sy upp en hel språkdräkt som matchar Plaths egen precis lagom mycket. Möjligen blir det ibland för många metaforer, varav någon haltar en aning, men personligen tål jag en tät frekvens och en stor del av bildspråket är faktiskt utsökt på ett Plath-träffande sätt. En hängivet skriven bok som inspirerade, helt enkelt.

Och på antologifronten … snart något nytt! Alltså antologin som jag nämnde i mitt förra inlägg – i vilken en text som jag har skrivit kommer att ingå. Författar­centrum Syd har nyligen haft möte angående projektet, och jag kommer snart att få mer information. I bästa fall släpps boken någon gång under hösten.

Under hösten hoppas jag också kunna läsa statist­annonser med öppet sinne igen. Min senaste lilla insats (som misstänkt i Mikael Marcimains ”Jakten på en mördare”) gav mersmak. Tycker helt enkelt att det är väldigt roligt att få vara ”on set” – trots att jag i många andra sammanhang ogärna ställer mig i centrum. Var finns manus för situationer i verkligheten?